Att överleva - lägret

"Efter tre dagar i vagnar fulla av stinkande avföring kom vi till Ravensbrück. Tåget stannade framför en taggtråd. Ingen station. På andra sidan taggtråden stod... det var inga människor. Det var skelett. Underligt klädda och rakade huvuden. De hade liksom två hål i ansiktet. Ögonen satt så djupt så det såg ut som hål. Vi såg de utmärglade människorna... det var Dödens Rike vi hade kommit till."

/ Alice

"Vi bodde 1000 i en barack ungefär. Man sov tre eller fyra personer i en säng. Sen 1944 efter Warszawaupproret kom fångar och de bodde i enorma tält på omkring 10.000 personer direkt på gräset. Så blev det vinter och där var inget vatten, inga toaletter. Det var någonting fruktansvärt. Man låg i gyttjan."

/ Maria

"Sen kom jag till skräddderiet som byggdes ut och blev större och större. Dag och natt sydde man. Somnade man fick man så mycket stryk, så mycket stryk..."

/ Apolonia

"Vi grävde massgravar. Grävde och grävde. När graven var full kom en annan patrull och grävde upp liken och brände dem. Inga bevis skulle finnas kvar. Då hade vi börjat gräva nån annanstans. Hur många det handlade om? Det vet man inte. Allt var så uträknat. Det var ju professorer som hade planerat det."

/ Alice

"Det var ett ständigt skrikande, skällande. Nazisterna ville krossa oss. Ta ifrån oss vårt människovärde. Hungern och kylan var svåra. Svårt var också tvivlet: ´vem är jag?´ Vakterna slog och knuffade oss hela tiden. De visade oss skorstenarna och sa: ´Den vägen kommer ni ut. Ingen annan!´"

/ Apolonia

"Ibland fanns en rädsla att man skulle bli okänslig av allt man var med om i lägret. Det går inte att beskriva i ord vad man varit med om. Jag gick och sparkade på de som dött för att få vatten. Man tänkte ´herregud, kan jag komma därifrån som människa?´"

/ Apolonia

"Man hade en barack för nyfödda barn. På kvällen stängde man baracken och ingen kunde komma in till barnen. Många barn dog under natten. Där var råttor och råttorna åt..."

/ Maria

"Varje läger hade sin medicinska specialitet. I Ravensbrück öppnade man benen på unga flickor från knäet till foten och stoppade in smutsiga tygtrasor för att framkalla infektioner. Flickorna fick ingen medicin. De fick hög feber och många dog."

/ Apolonia

"Man plockade ut dem som skulle fungera som försökskaniner på appellerna, men det kunde också ske på natten. Man levde i ständig skräck att de skulle komma."

/ Apolonia

"Censuren var stenhård och mycket av texten ströks. Den penna man hade fått låna måste man lämna tillbaka senast dagen efter. Kom någon vakt på en med en penna som man inte lämnat tillbaka blev man halvt ihjälslagen. De var antagligen rädda för att man skulle försöka smuggla ut brev i hemlighet och berätta sanningen om lägret."

/ Anika

Avhumanisering och sortering
Vid ankomsten till lägret tog man ifrån kvinnorna deras identitet. Fångarna sorterades av nazisterna i olika grupper och märktes med nummer och symboler, som skulle visa vad fången anklagades för och därmed hur hon skulle behandlas av vakterna. Symbolkartan intill användes i Ravensbrück och andra läger.

Färger och tecken på kartan visar nazisternas kategorisering avfångarna. De symboliserar följande:
rött = politisk fånge
grönt = brottslingar
blått = emigrant d.v.s. tyskar som tillfångatagits i landsflykt
lila = Jehovas vittnen
rosa = homosexuella
svart = romer och asociala (de som av nazisterna
             betecknades som arbetsskygga, prostituerade,
             alkoholister och psykiskt sjuka).

Streck (vågrätt) över triangeln betydde återfallsförbrytare.
Svart cirkel med punkt = straffkompaniets fångar, fångar som        straffades särskilt hårt bland annat med isolering och tortyr.
Davidsstjärnan med gul botten kombinerat med olikfärgade        trianglar = judar som inordnats i någon av kategorierna
Gul och svart triangel = judar som haft umgänge med icke judar.
Röd cirkel i vit ram = särskilt flyktbenägna individer.

Bokstäverna berättar om nationalitet:
P= Polsk, T= Tjeckoslovakisk.
Längst ner till höger en ärm med exempel på beteckningar.

Brev till mor
Jag skriver till dig mor
varje månad ett officiellt brev.
Alltid det samma,
en välkänd text, banal:
att jag lever och är frisk
och att jag tackar för paketen.
Vad tänker du då du läser dessa ord,
hur förstår du dem, vad känner du?
Vet du vilken stor lögn det är?
O Gud! Endast Du vet
hur den nakna sanningen ser ut.
Jag kanske ska berätta någon gång.
Det är slut på hänförelser.
Romantiken har gått åt helvete.
Vet du vilka drömmar jag har?
Jag drömmer om rena lakan
och så skulle man väldigt gärna
ibland vilja ha varmt vatten.
Mor! Vet du att min kropp
är en stor böld?
Att löss och loppor äter mig
så att jag ibland tjuter av förtvivlan?
Och där i friheten- vet de
vad ordet 'durchfall'* betyder?
Kan man gå i en grön skog
och sjunga när man får lust?
Mor! Du vet inte hur jag ibland
grips av en vild längtan.
Jag skakar som en galning
i lidande och hjälplöshet.
Jag lyfter mina armar
och gråter till friheten.

Och på en stallbrits bredvid
dör en människa.
Ögonen är frånvarande och hon skriker
och döden går omkring och väljer ut.
Hon skriker att hon vill ännu leva,
att hon måste till barnen, till hemmet.
Febern och frossbrytningarna bränner,
döden närmar sig smygande.
Barn, ni väntar förgäves!
Brist ut i gråt, i en bitter längtan!
Det är bra, att ni inte vet,
att hennes lik låg i gyttjan
vid baracken med andra lik.
Åh, hon låg där inte ensam
i många timmar
er kära mamma.
Och bredvid inte långt ifrån
dör ännu en.
En tår glänser under ögonlocket
och hon förändras, den arma.
Igår var hon fortfarande frisk,
alla var förtjusta i henne.
Den hemska lägersjukdomen.
Den så kallade blåssjukan.
Hon är tjugo år, flickan,
och någonstans där bortom taggtråden
längtar någon, minns,
gråter bittra tårar.
Och fästmannen är sorgsen.
Han längtar efter de där månaderna.
Hon återvänder aldrig,
återvänder inte likt så många tusen.

Och hela tiden ser jag framför mig
så många kroppar täckta av varblåsor .
Mor! Vad jag äcklas,
det är ett spetälskeläger.
I långa sömnlösa nätter
pratar jag med dig, mor!
Lampans sken blinkar där uppe
och jag drömmer hela tiden det samma:
att du böjer dig över mig
som en gång över vaggan.
Du har en så behaglig hand
Du är nära så länge.
Då känner jag inte "durchfall".
Då hör jag inte när de ber om vatten
och ser inte denna nöd
och hör inte när de bär ut liket.
Och jag vill behålla dig med all kraft,
mor min kära!
Men jag vet att allt detta har jag drömt.
Och bakom mig har jag en sömnlös natt.

/ Krysia Nowak, Ravensbrück 1944

*diarré