Att överleva - nio kategorier

Sabotage

Sabotage förekom i fabrikerna i koncentrationslägret. Eftersom en stor del av produktionen gick till tyska armén, försökte fångarna sabotera produktionen genom att sticka sockor, sy anoracker mm så att de skulle gå sönder efter en kort tids användning.

Religion

Varje slags religiös verksamhet var strängt förbjuden i koncentrationslägret. I hemlighet tillverkade dock några fångar kors och radband. Andra skrev ur minnet ner böner och helgonberättelser som spreds i lägret.

Minnessaker

Fantasin var gränslös när det gällde att skapa ting. Material till föremålen skaffade man sig från de industrier där man arbetade. Alltid var man på jakt efter något man kunde använda. Knappar, tandborstskaft, tygbitar, trådar ur kläder att brodera med, band, papper...

Gåvor

Gåvor bekräftade såväl givaren som mottagaren och blev på så sätt viktiga förbindelselänkar mellan fångarna i lägerkaoset. Man försökte ge gåvor till bemärkelsedagar och när man ville hedra någon.

Hunger efter något för själen

När fångarna kom till lägret tog man ifrån dem allt som påminde om ett förflutet. Nazizternas taktik var att bryta ner fångarna fysiskt och psykiskt.

I lägret fanns dock bland de äldre kvinnorna några eldsjälar, som ansåg att det var viktigt att försöka motverka det psykiska kaoset. De inskärpte systematiskt hos de unga hur viktigt det var att försöka minnas tiden innan lägret, att ständigt tänka tillbaka på den tiden och försöka komma ihåg så många detaljer som möjligt. Man skulle också försöka dra sig till minnes böcker och dikter man läst och tyckt om. De menade, att om man mindes tiden innan lägret, kunde man lättare föreställa sig att det skulle finnas en tid efter lägret.

Två kvinnor som betydde mycket var Wanda Madlerowa och Ludwika Broel Plater. Wanda Madlerowa hade varit lärare. Ludowika Broel Plater blev vid andra världskrigets utbrott medlem i Polens största motståndsrörelse Armia Krajowa (AK).

Skatter

I en omgivning där namn ersatts av nummer blev varje eget föremål en bekräftelse på att man verkligen var någon. Det berättas att en grupp fransyskor hade utvecklat en strategi för att inte låta sig brytas ner. Varje vecka skulle de "pryda " sig på lördagen. Det gällde alltså att under en vecka inrikta sig på problemet att hitta något att "smycka " sig med. Det kunde vara ett sädesax att sticka i knapphålet, ett snöre att knyta i håret eller en hattnål med gul knopp.

Att äga en kalender kunde utgöra skillnaden mellan liv och död. Kom man till sjukstugan kunde man få frågan: "vilken dag är det?" Svarade man fel, kunde det betyda döden.

Avhumanisering

När fångarna kom till lägret tog man ifrån dem deras kläder och tillhörigheter. Deras namn ersattes med nummer. Deras huvuden kortklipptes eller rakades.

Bruksföremål

Bruksföremål som skohorn, pincetter, nagelpetare, medicinburkar, cigarettaskar och dyl hade man kanske hittat när man arbetade med sorteringen av nyanlända fångars tillhörigheter.

Lägret

Till lägret hörde fabriker och verkstäder med tillverkning för tyska armén. Där arbetade många av fångarna. Andra arbetade i köket eller ute på fälten.

"Vi bodde i trista, gröna baracker. I de mindre fanns det 230 sovplatser, ett tvättrum och 10 toaletter. I de större fanns det 540 sovplatser, två tvättrum men där fanns det också bara 10 toaletter. Av dessa var emellertid många ur funktion eller användes för att förvara bränsle. Säng är ett alldeles för vackert ord för de kojer vi sov i. Det var trästativ med halmsäckar. Sängarna skulle bäddas efter militärt reglemente och halmsäckarna skulle skakas så att de fick en bestämd höjd. Det delades ofta ut bestraffningar eftersom sängarna inte var bäddade enligt reglementet och det kunde vara svårt när man skulle komma åt de översta. De var i tre våningar och det var ett evigt bråk på morgonen när någon blev beskylld att ha trampat i någon annans koj."

/ Ragna Fisher, 1945 /

Under de sista åren låg upp till 8 personer i samma koj. Ordningen i baracken upprätthölls av en s k Blockäldste eller Blochowa. Livet i baracken berodde mycket på hur denna kvinna var.

Man hade inte många tillfällen att skriva brev. När man ville skicka ett brev gick man till Lägerkontoret. Ibland fick man tillstånd. Man fick då ett förtryckt brevpapper och en penna. Breven måste skrivas på tyska för att censuren skulle kunna kontrollera vad som stod i dem.