Att överleva - om insamlingen av föremålen

När andra världskriget närmade sig sitt slut i april 1945 anlände de första f d fångarna från koncentrationslägren med de Vita Bussarna. Zygmunt Lakocinski erbjöd sig genast att hjälpa till att tolka. Han fick veta att många av kvinnorna hade tagit med sig originaldokument som vittnade om nazisternas brott och grymheter. Dessutom hade flera med sig små saker som de hade gjort, fått eller hittat i lägret och bevarat.

Myndigheterna var rädda för smittsamma sjukdomar och ville därför bränna alla kläder de f d fångarna hade med sig. Lakocinski som insåg det historiska värdet av att spara en del kläder och minnessaker lyckades genom kontakter rädda något från att brännas. Han samlade också in en hel del minnessaker och hade här hjälp av några av de f d fångarna. På så sätt skapades en spännande samling föremål varav flertalet nu finns på Kulturen i Lund.

Lakocinski insåg också betydelsen av att så tidigt som möjligt höra de f d fångarnas personliga berättelser av vad de hade upplevt. Nio lägerfångar fick uppdraget att genomföra djupintervjuer för att dokumentera de drygt 500 lägerfångarnas upplevelser. Lakocinski samordnade deras arbete.

Intervjuerna, som nu finns på Universitetsbiblioteket i Lund, är unika dels genom att de genomfördes så kort tid efter ankomsten till Sverige dels genom att den intervjumetod som användes i hög grad ansågs vetenskapligt tillförlitlig. Med detta hade Lakocinski fått stor hjälp av lundahistorikern Sture Bolin.