Klicka på den gråa pilen (<) för att starta utställningen från början igen
Klicka på den gråa pilen (>) för att fortsätta till föremålsbilderna
Klicka på den röda pilen (<) för att backa i texten
Klicka på den gröna pilen (>) för mer text om det valda ämnet
I februari 1945
reste greve Folke Bernadotte till Tyskland för at förhandla med
SS-Reichsführer Himmler som var den som förde befälet över
alla koncentrationslägren. Tanken var att försöka rädda
de skandinaviska fångarna i lägren.
Så småningom lyckades förhandlingarna. Från svensk
sida började man nu organisera en omfattande hjälpaktion. Den sköttes
av Röda Korset i nära samarbete med det svenska försvaret som
ställde upp med personal och motorfordon -bussar samt flera lastbilar.
I början av mars 1945 rullade de första bussarna på Köpenhamnsfärjan
i Malmö. Bussarna var från början camouflagefärgade men
hade röda kors och svenska flaggor målade på sidorna och
taken. Så kom ett meddelande från de allierade att bussarna måste
målas vita så att de lättare skulle kunna särskiljas
från fiendens fordon. Då ordern kom var de första bussarna
redan lastade på Köpenhamnsfärjan.
"Här
måste man mobilisera hela Malmös målarkår som fick
göra en brandkårsutryckning med pytsar och penslar och sedan hela
natten stryka för brinnande livet. Ännu då färjan skulle
avgå återstod några bilar men de friska målarna ordnade
saken genom att följa med till Köpenhamn och avsluta arbetet under
överfarten".
/ Åke Svenson /
Vid förnyade förhandlingar med Himmler utverkade Folke Bernadotte
att även icke skandinaviska fångar från bl a Ravensbrück
skulle få föras till Sverige med de Vita Bussarna. Flera anlände
dessutom med tåg eller båt.
Sammanlagt kom ca 30000 flyktingar till södra Sverige. Av dessa kom ca 10000 genom UNRRAS (FN) försorg.
Sten Olsson var med på 10 resor med de Vita Bussarna, här
berättar han några korta minnen.
"Vad
jag gjorde, när kriget bröt ut? Jo, då arbetade jag på
en bilverkstad i Klippan. Där fick vi besked om de Vita Bussarna och blev
tillfrågade. Det var egentligen inte jag som blev tillfrågad utan
en av mina arbetskamrater. Men han ville inte ställa upp, för han
var gift.
Själv
var jag tjugofyra år, en mogen man men utan egen familj. Jag hade bara
mina föräldrar och syskon. Eftersom min arbetskamrat inte ville ställa
upp, frågade jag, om inte jag kunde få följa med istället.
Så blev det. Halvfyra på eftermiddagen frågade man, om jag
stod fast vid min anmälan. Det var klart jag gjorde. De ville jag skulle
resa till Hässleholm med en gång. Men då sa jag, att jag måste
cykla hem till mina föräldrar först och tala om var jag blev
av.
Nästa
morgon klockan åtta löste jag biljett på den lilla stationen
i Gråmanstorp utanför Klippan.
I Hässleholm
blev vi utrustade, vaccinerade och fotograferade. Och så skulle vi ha
pass och stämplar. Sedan övningskörde vi lite grann. Vi fick
höra ett litet föredrag, om hur vi skulle bete oss. Sen åkte
vi. Jag tror det var den tionde mars nittonhundrafyrtiofem.
...fortsättning...
...Jag
gjorde ungefär tio resor. Det fanns ju de, som gjorde fler och de som gjorde
kortare resor. Men jag var med på resan till Mauthausen. Den tog ungefär
tio dagar. Först lämnade de inte ut några fångar i Mauthausen,
så vi fick åka till Dachau och sedan tillbaka till Mauthausen igen.
Det var väldigt besvärligt för vägarna var fulla med de,
som flydde från ryssarna. Man hamnade plötsligt bakom en bil, som
bogserades av en ko. De hade ju ingen bensin. Vi kallade dem häckavagnar.
På ett sånt ekipage satt där fullt med utsvultna barn.
Det tog väldigt
lång tid innan vi kom fram. Ibland låg vi väl i en åttio-
nittio kilometer på motorvägen på nätterna. Ljus
hade vi nästan inget. Vi hade kamouflering på strålkastarna,
så att det lyste litet svagt. Hade vi haft ljus på, hade vi inte
levt idag. Engelsmännen låg ju i luften hela tiden. Hade de sett
oss, hade de skjutit direkt. Korsen på bussarna kunde de ju inte se på
natten...
...fortsättning...
...På
dan såg de dem och då var det ingen fara. Vi kunde ligga i en kolonn
på tio bussar. Ibland trängde sig ett tyskt fordon in i kolonnen.
Då trodde tyskarna att de var skyddade. Men engelsmännen kunde dyka
ner framför näbben på en buss och skjuta bilen i sank. Det var
de väldigt duktiga på. Vi såg när planen anföll.
På autobahn
ja, där låg hästkadaver vid vägkanten.
Uppsvällda. Det blir de ju. Det var otäckt. Så var tyskarna
där och tog sig en smakbit, om de kom åt. "
/ Ur en intervju med Sten Olsson, Klippan, juni 2001 /
Välj
bakgrundstexter med de blå rubrikerna. Bläddra i texten med de
gröna och röda pilarna (< och >).
Fortsätt till föremålsbilderna med den grå pilen (>).
Klicka på de blåa rubrikerna för att välja bakgrundstext
Klicka på frågetecknet (?) för information och hjälp om utställningen